Pubertetspojke

I dagarna blir Ozzy 17 månader och har nu landat i en fas i livet jag faktiskt har ganska svårt att älska. Jag försöker, halv sex varje morgon (han har kommit på att han ska vakna då), påminna mig själv om att jag faktiskt, innerst inne, älskar det lilla monstret av hela mitt hjärta. Fast hur jag än försöker gör han det otroligt svårt för mig. Han spelar trögare än trögast, dummare än dummast, dövare än dövast och hemskare än hemskast - i perioder på dygnet och jag blir så trött på honom. Det är så retligt för jag liksom ser på honom att han förstår mig och vet exakt vad jag menar - han bara skiter i vilket.

Nåja, vi har lite kul mellan varven också. Han har stunder då han är lyhörd och då hörseln fungerar utmärkt, då leker vi och tränar (se bilder) som vanligt och det är väldigt nyttigt i nuläget- för då inser jag vilken otroligt fin kille han är.