Ozzy, den äldre

I dag har vi tränat hundmöten med Ozzy. Det gick helt förvånansvärt bra! Vi är imponerade och stolta över vår lilla guldgroda. Utfallen han har sysslat med senaste tiden har verkligen eskalerat och visst skällde han en del även i dag, men inte alls som tidigare. Det är skönt att ha en hundinstruktör med sig som hjälper till att påminna och påpekar hur man själv är och vad man faktiskt gör.

På eftermiddagen gick vi över till min vän och träffade henne och hennes nya underverk, Tessla. Vilken goding! Hon bet, slet och drog i Ozzy för allt vad hennes lilla kropp orkade. Ozzy var mest glad för att träffa sina kompisar igen eftersom han spenderat en del tid tillsammans med dem. Fast han gillade Tessla också och betedde sig för första gången i sitt liv som den mest vuxna i sällskapet. Det var kul att se honom i den rollen. Nu ser jag fram emot hundutställningar och vem vet, har jag turen (läs: övertalningsförmågan) på min sida kanske vi en vacker dag får en valp efter den här underbara lilla varelsen. Höhö.

Bilden lånade jag av min vän.

Framsteg

Nu är Ozzy sitt härliga, fina jag igen. Vi har verkligen saknat den sidan! Nu har vi fått lite nytt att bita i på träningsfronten och det är kul. En sak har vi redan fått bukt med är alla utflippen precis när vi kommer hem från exempelvis promenad. Vad skönt det är med övningar som ger resultat direkt.

I eftermiddag blir det långpromenad med Ozzys cockerkompis men först hade vi tänkt oss lite stadsträning. Nu på morgonen har jag suttit i telefon med SKK och fått en hel del bekräftat. Jag är inte förvånad, men trött.

Världens, finaste Ozzy.

Lusse Ozzy

Ice, ice baby

Ozzy är helt fascinerad av is.


Det går att gå på den (ibland), bära den (en stund sedan smälter den i munnen), slicka på den, gräva sönder den. Den låter också mycket, är halkig och ibland väldigt stor.


Fast värst är det nog när den smälter.


Ozzy drömmer nog om en isbit i storleken till höger.

Pubertetspojke

I dagarna blir Ozzy 17 månader och har nu landat i en fas i livet jag faktiskt har ganska svårt att älska. Jag försöker, halv sex varje morgon (han har kommit på att han ska vakna då), påminna mig själv om att jag faktiskt, innerst inne, älskar det lilla monstret av hela mitt hjärta. Fast hur jag än försöker gör han det otroligt svårt för mig. Han spelar trögare än trögast, dummare än dummast, dövare än dövast och hemskare än hemskast - i perioder på dygnet och jag blir så trött på honom. Det är så retligt för jag liksom ser på honom att han förstår mig och vet exakt vad jag menar - han bara skiter i vilket.

Nåja, vi har lite kul mellan varven också. Han har stunder då han är lyhörd och då hörseln fungerar utmärkt, då leker vi och tränar (se bilder) som vanligt och det är väldigt nyttigt i nuläget- för då inser jag vilken otroligt fin kille han är.

Lika som säl

Golden retriever, säl edition.