Efter att ha spenderat ett dygn i Väse är Ozzy nu helt slut. Vi har hunnit med att åka buss, plocka svamp och gå en skogstur på 2,5 timme och sticka efter rådjur. Efter gårdagens kvällspromenad blev jag och Ozzy ovänner. Jag var trött, kall och otålig och vi gick runt, runt i mörkret men Ozzy ville inte göra sina behov utan hade full sjå med att äta kattbajs som han lyckades hitta precis överallt. Efter den 355e kattbajskorven jag grävt ut ur hans kattbajsstinkande mun tappade jag tålamodet totalt och sa "nu får det vara nog, tänker du äta kattbajs istället för att bajsa själv kan vi lika gärna gå hem". Nej, jag var kanske inte rättvis eller schysst och det var inte ett av mina finare ögonblick, men jag hatar verkligen kattbajs.
Ozzy, som hatar när jag blir arg och å sin sida älskar kattbajs, blev riktigt frustrerad så vi avslutade kvällen i frustrationsbråk på gamla E18. Han bröt förvånande snabbt och vi berömde mycket, mycket. Jag må vara oförstående vad gällande exkrementer, men jag älskar honom och jag vill att det ska förbli så.
Väl framme på trädgården busade vi lite och blev vänner igen och snabbt efter att rättvisan skipats fick Ozzy upp ett spår och vi hör det brakar och knakar i skogen. Ozzy försvann och min röst med honom. "Ooozzy" försökte jag med en gäll röst. Djävlar. Han stack. Jag försökte få H att ropa något men hon var lika ställd hon, så vi försökte oss stakande fram. Knappt 45 sekunder efter att han försvann ur sikte kom han tillbaka, tack och lov, och parkerade sig snabbt framför oss. "Varför ser ni så skärrade ut? Jag spårar ju bara lite rådjur".
I dag har vi som sagt plockat svamp och sprungit i skogen. Ozzy älskar verkligen Väseskogen, dock blev dagens tur lite mer begränsad vad gällande friheten. Hans hörsel är otroligt selektiv i nuläget.



